Det förbjudna

Det började med att vi pratade om sötsaker. Ska det vara lördagsgodis, godis när som helst eller inget godis alls?

En familj hade jordnötter och lite godis framme i en skål då och då eller för jämnan. Dom barnen var väldigt ointresserade av godis. En familj började introducera godis för sin 4-åring på lördagar och han är helt såld på godis. Sedan gick diskussionen vidare om när man ska ha kaffebröd och baka. Några kände familjer där barnen vägde lite för mycket och då kom vi in på om det var okey att reducera mat.

Vi pratade också om det osynliga sockret t.ex. i kaviar.

Nu övergick diskussionen till om det var lämpligt att förbjuda saker och vi kom in på krigs lego. Öppnar vi dörren och höjer ribban till att acceptera våld när barnen får krigsleksaker? Varför är det så spännande att leka krig, strida och slåss mellan onda och goda? Jag har hört att krigsdrabbade barn leker krig för att leka av sig sin rädsla.

Är det så att alla barn vill leka krig för att leka av sig rädsla? Själv har jag bara sett pojkar leka dessa lekar. Har pojkar en rädsla som inte flickor har?

Är det så att det blir ännu mer spännande när vi förbjuder krigsleksaker? Var går gränsen vid krigsleksaker? Var går din egna gräns?

Vår slutsats blev att vi erbjuder andra leksaker och aktiviteter och att barnen förstår när det är tydliga fantasilekar. Själv känner jag att denna frågan får jag fundera mera på.

Vad tycker du?

Föräldrar rollen

Föräldrar rollen är helt annorlunda nu jämfört när mina barn växte upp.

Då kom datorn först när barnen var i 7 års åldern.

Jag kom ihåg att jag fick en mors dags teckning som min dotter ritat på datorn till mig.

Det fanns inga mobiltelefoner, inga Ipad och barnprogrammet var en gång om dagen klockan 19. Sedan kom det till barnprogram på helgmornarna och jag måste erkänna att det var skönt.

I dag kan barnen som har mobiler och det börjar bli vanligt vid 7 års åldern, skicka meddelanden till varandra och låtsas att det är nån annan. Dom kan terrorisera varandra och hänga ut varandra. När barn har mobiler vid så här tidig ålder så har jag förstått att föräldrarna går igenom och kollar mobilerna varje dag. Det är bra för då kan det redas ut konflikter och eventuella påhopp.

Ja dagens föräldrar har det inte lätt! Detta utryck har hörts under århundraden i vårt samhälle!

Men barn som får trygghet och får hjälp  till en bra självkänsla genom att bli accepterade för den människan dom är, kan lättare klara sig. Dom kan ställa upp mot orättvisor och försvara sina egna behov och känna sig värdefulla för den personen dom är.

När du som förälder är tydlig med dina ja och nej och sätter personliga gränser visar du vägen för barnen. Barn som blir respekterade, respekterar också andra.

Uppfostran

Synonymer till uppfostran: undervisning, handledning, fostran, bildning, belevenhet, hyfsning, polityr och dressyr.

Jag såg på programmet opinion live på SvT i går.Det handlade bla om huruvida det var föräldrarna som skulle uppfostra barnen eller skolan.

Självklart ligger ansvaret hos både föräldrar och skola eftersom barnen är många timmar under dagen i förskolan och skolan. Tittar vi på synonymerna så passar undervisning, handledning, bildning in i skolan. Samt sociala koder för att umgås i grupp, samarbete, solidaritet m.m.

Tittar vi på synonymerna så passar handledning, social fostran in i hemmet. Dessutom ska vi ge grunden till en bra moral, både med personligt ansvar och i grupp, i hemmet. Att lära sig visa uppskattning, ömsesidig respekt och att vara en bra medmänniska är också viktiga faktorer.

Polityr och dressyr tycker jag att vi tar bort!

Finns det något annat bra ord? Föräldraskap är ett bra ord, vi skapar tillsammans med barnen. Vi skapar en relation där vi lär oss av varandra och vi föräldrar är vägvisare.

Hur känner du dig när du blir uppfostrad av en annan vuxen eller nära och kära?

Det känns inte speciellt bekvämt tycker jag, jag tror inte att någon vill bli ”knäppt på näsan.” Det leder ofta till skamkänslor och det är ju inget positivt!

Däremot positiv och konkret kritik har vi inga problem att ta till oss av. Här är ett riktigt bra exempel som jag fick i ett sms av min son: ”Ett förslag när du delar artiklar, kolla om du kan hitta en länk till artikeln och dela den istället för att ta en bild. Då blir det lättare för andra att läsa. Du delar och skriver så mycket bra så det är bra om så många som möjligt kan läsa det.”

Tyvärr så kommer jag på mig då och då att jag uppfostrar min man! Men jag tröstar mig med att jag är i alla fall medveten om det!

 

Bekräftelse

 

Det är väldigt skönt att bli bekräftad och att få bekräftelse.

Det är skönt när någon, helst någon som står dig nära, ger dig bekräftelse och tillåtelse till dina känslor. Att få frågan: hur kändes det här för dig? Eller: nu ser jag att du är jättearg, ledsen, glad. Då känner du dig sedd och accepterad och framför allt så känner du att du har rätt att ha dom känslor som du har!

När du blir ifrågasatt: Varför är du så arg, ledsen,glad? Så börjar du själv ifrågasätta om du har rätt att känna dina känslor som du gör. Att bli argumenterad emot och ifrågasatt stärker ingens självkänsla, tvärtom!

Däremot så stärker det din självkänsla när du känner dig accepterad och bekräftad.

Att få bekräftelse och att höra: Så roligt att se dig! Välkommen! Men det var bra sagt det du sa!

Eller andra bekräftande meningar som säger att du är bra för den som just du är, det är något som gör gott ända in i hjärteroten!

Så tänk dig för nästa gång du vill utrycka något till nån annan, barn som vuxen, att vad skulle jag själv vilja höra och få för kommentar? Då kanske det inte blir en onödig maktkamp utan en fin dialog som stärker relationen emellan er!

Livet efter jul

Blev det tindrande ögon och glädje över julklapparna?

Blev det rent av för många julklappar?

Ja förväntningarna är stora både från stora och små och ibland blir det inte som vi tänkt oss. Men det kanske blir på ett annat sätt? En glädje samt en avkoppling från vardagen är också mycket värt!

När det blir för mycket av allt kan det vara svårt att visa uppskattning och vi kan behöva smälta allt ett tag.

Det kanske är läge att lägga undan några julklappar och njuta av lite i taget?

Det kanske är läge att sortera för att lämna till second hand tillsammans med barnen så får dom känna glädjen av att dela med sig?

Nu kan vi passa på att spela spel tillsammans, tv-spel, brädspel samt läsa böcker i flera timmar.

Vi kan gå i pyjamasen hela dagen och ta på overallen utanpå och ta en tur i skogen. Härom dagen såg jag en familj i skogen som hade stormkök med sig och lagade mat ute. Barnet i familjen sjöng hela tiden och nöjda barn sjunger.

Jag avslutar med att önska alla ett gott slut på detta året och ett gott nytt år och kom ihåg att god enough är bra nog!

 

Ärlighet varar längst?!

Är det alltid så att ärlighet vara längst?

Ska vi ta ifrån barnen ”tron” på tomten?

Det här är ingen lätt eller självklar fråga tycker jag. Vi hade många diskussioner kring detta på senaste kurstillfället: ”Ditt kompetenta barn.”

Vi upplevde ibland att ärligheten eller Autencitet kan vara lite rå eller för rättfram.

Som uttrycket”Idag önskar jag att jag inte hade en familj, jag vill helst bara vara själv.”  Citat från boken ”Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul. Att utrycka sig så kändes som att skuldbelägga barn.

Så här kände vi oss inte bekväma med att utrycka oss. Men det är ju inte meningen att vi ska härma andra tex: förskole pedagoger, andra föräldrar osv. utan vi ska vara oss själva.

Att vara sig själv, att lyssna inåt, om jag menar nej eller ja, det är något vi behöver träna oss på. Det kan ta lite tid, men det gör inget för så länge du pratar med ja budskap och är/blir trygg i dig själv är du på rätt väg och det känner barnet.

Hur var det med tomten? Själv anser jag att vi kan skoja tills barnet börjar ifrågasätta och förstår själv vem det är som har klätt ut sig eller vem det är som köper tidningen. Så tänker jag, hur tänker du?

 

 

 

Mina 85 barn i Himalaya

http://urplay.se/program/197082-mina-85-barn-i-Himalaya

Här kan ni se ett fantastiskt program!

Här är det inte tal om någon system kollaps inte. Med oerhört små medel tar denna man till sig barn till sin skola och barnhem för att erbjuda barnen ett bättre liv än vad han själv hade som barn.

Jag slås av den ibland råa eller heller raka ton man avvänder i språket. Dessutom är barnen med och lyssnar och ibland undrar jag om det är lämpligt att få höra att ens kompisar är elaka inför alla. Men det är en stor portion kärlek och verkligen autencitet eller äkthet i alla samtal. Barnen slåss ganska mycket i början tills dom finner sig till rätta och känner att dom är värda att räknas med.

Vad tycker du om programmet?

 

 

Förringa aldrig barns klokhet

När jag gick en promenad på kyrkogården igår och såg att det låg blommor framme från en begravning  kom jag ihåg att ett barn som hette Malin frågade mig: ”Annika varför ligger det blommor på marken?” Det är någon som har dött svarade jag. ”Annika, varför fick dom inte blommorna när dom levde för?” Ja, det kan man undra ,blev mitt svar.

 

 

Ta sig tid

Idag fick jag ett oväntat möte på biblioteket. Och jag tog mig tid. Jag hade bestämt mig för att rensa ogräs, men som min kloka mamma sa: ”Det springer inte ifrån mig! ”Det var en ung kvinna från Afghanistan som undrade om jag hade tid att prata med henne i 5 minuter. Jag kände igen henne från språk cafét och hon utryckte sin tacksamhet flera gånger över att jag tog mig tid. Vi satt och pratade tills biblioteket stängde och en stund utanför med. Det blev inte 5 minuter utan en dryg timme, vi hade trevligt och jag slogs åter igen över så svårt det svenska språket är! Dessa möten ger mig själv så mycket. Jag värdesätter mitt eget liv och jag får ta del av helt andra livsvillkor! Nyfikenhet, ödmjukhet, respekt och  mycket stora ambitioner av att lära sig svenska snabbt, driver dessa unga människor framåt! Ibland anar jag att de flesta bär på en oerhört tung ryggsäck, speciellt när vi pratar om vad övriga familjen är i landet eller i ett annat land.

När mina barn var små fick dom en tapperhets medalj när vi var på läkarbesök. De vill jag dela ut till alla som tvingats byta upp sin vardag, sitt land och sin familj!

Liseberg

Vi var på Liseberg för ett par veckor sedan. Där var som det brukar vara mycket folk.

Det visade sig att just v 31 och 32 är det som mest folk, vilket kan vara bra att veta. Vi var med Carl 4,5 år och Saga 3 år. Bilden är från förra året med ett annat trevligt besök.

I år så koncentrerade vi oss på Farfars bilar, Kaninlands tåget och Kaninlandet. Detta var väldigt lagom och vi gjorde avbrott för lunch. En stor del av tiden gick åt att köa och jag häpnar över att barn är så tålmodiga på detta!

Däremot så upplevde jag att flera av föräldrarna var mindre tåliga. ”Sitt”! ”Vänta”! ”Sluta”! och andra kommando ord röts både här och där! Som om det var hundar. Det kanske är bättre att stanna hemma om lusten att gå på Liseberg inte finns eller är väldigt måttlig tänker jag. Eller är jag ”yrkesskadad”?!