Kommer det att hända något?

back-to-school-939922_640

Jag läser upprörande berättelser från förskoleupproret.

Förskoleupproret – Information

Förskoleupproret har fått in ännu en berättelse ur verkligheten av en pedagog i förskolan:

”I torsdags medan jag läste om Godistrollet så rann tårarna längs mina kinder. Det är första gången någonsin som jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna i barngrupp. Jag satt med huvudet vinklat och försökte dölja men det hördes på rösten. Jag brukar alltid läsa med inlevelse eftersom jag älskar boken lila mycket som barnen. Rösten som kom ut var en monoton robotröst. Efteråt frågade ett barn om jag var ledsen och jag nekade och sa att jag bara var förkyld och att det rann lite ur mina ögon. Jag behövde ljuga för barnet för annars hade det bara kommit ännu mer tårar.

Tårarna är ett resultat av de långvariga sjukskrivningar vi har på vår förskola. Det är många pedagoger som mår dåligt. Att vi försöker anställa förskollärare till två tjänster men att alla tackar nej pga att de får högre lön i grannkommunen. Det är ett resultat av den stress jag känner när jag två av fem morgnar ska försöka lösa detta pussel. Få in vikarier, fråga om folk kan komma tidigare, jobba över, förskjuta sin arbetstid. Det är ett resultat av att det knappt finns några vikarier som fungerar. Att jag tar på mig att jobba över för att barnen inte ska behöva möta sin tolfte nya vikarie inom loppet på en månad. Att det märks på barngruppen att det är mycket nytt folk, två barn började gråta när jag skulle gå på rast här om dagen.

Jag tar även med mig den här stressen av att lösa pusslet in i barngruppen eftersom problemet med att få hit vikarier sällan är löst efter den halvtimme man har innan man börjar jobba i barngrupp.

Jag har även en egen familj och den veckan som gick somnade jag när jag kom hem efter jobbet alla dagar. Så tårarna var även för mina egna barn som för tillfället har en mamma som inte fungerar. För min man som får dra hela lasset hemma.
Tårarna var också för att jag varit på en inspirerande föreläsning veckan innan och all den inspiration jag kom med i måndags möttes av en stenhård käftsmäll som heter verkligheten hos oss just nu.

Alltså jag älskar verkligen mitt jobb när allt fungerar och när alla är på plats men som det är just nu så finns det ingen glädje. Jag försöker verkligen att tänka positivt och vara lösningsfokuserad men någonstans måste det finnas en gräns.
Jag har även isolerat mig från mina vänner och inte orkat svara på deras meddelanden för att jag mått så dåligt.

Just nu ser det så mörkt ut!”

/hon som vill vara den där glada, medforskande, inspirerande, kreativa pedagogen igen

Naturligtvis så blir jag jätteledsen när jag läser detta för jag känner igen mig själv. Jag gav upp för snart 2 år sedan. Men mitt hjärta finns såklart fortfarande hos barnen och personalen. Det konstiga är att man undrar varför det är så svårt att få tag på både fast personal och vikarier?! Dessutom så finns det dom som jämför med tex. Frankrike där det kan vara en pedagog på 30 barn. Hur kan man ha fräckheten att göra detta? Är det disciplinerade nickedockor vi vill ha? Nej vi vill ha trygga, nyfikna, glada och livsbejakande barn! Hjälp barn och personal i alla förskolor med detta och ge status till det VIKTIGASTE arbetet i samhället!

Visa mer

Annonser

Ständigt aktuellt

GÖTEBORGSTIDNINGEN FREDAG 2 NOVEMBER 1962höst 2015 281

Min fina svärfar som skrev under signaturen: Kess Söderstöm skrev denna artikel i Göteborgs tidning 1962.

Det är alltså 53 år sedan!

På denna tid var det naturligt att använda begrepp som zigenare och zigenarhövding, man använde också begreppet vandrarfolk.

Artikeln handlar om släkten Dimitri och Douglas Dimitris giftermål med Ingalill Taikon.

Allt är skrivet i oerhört positiv anda och stolthet över Varbergs bornas solidaritet och fina mottagande av familjen Dimitri.

Citat:” -Varbergarna är fantastiska. Mina barn leker med andras ungar, våra ungar tar andra barn med sig till oss ibland. Med föräldrarnas goda minne. Jag har aldrig märkt att våra barn haft några svårigheter i skolan eller några svårigheter med att ta kontakt med andra barn. Alla barn är lika när dom rasar ut tillsammans.

Syssloman Eric Ågren i Varberg har under åtskilliga år kämpat för att med stöd av lagen ge zigenarna en människovärdig bostad.-Men jag tror att varbergare som haft med familjen Dimitri att göra är enbart positiva. Socialnämnden har ställt tomt till förfogande, Arbetsmarknadsstyrelsen byggnader och inredning. Drätselkammaren skall ta ut hyror och svara för underhållet av byggnaderna. Vi har fått hjälpa till här och där från Varbergs stad för att ställa till rätta. Familjerna är skrivna i Varberg sedan lång tid och jag tycker de har varit enbart trivsamma och skötsamma.” Slut citat.

Familjen hade tidigare bott i en barack och fick nu flytta in sin första fasta bostad. Statsmakterna hade beslutat sig för att hjälpa nomadfolket att anpassa sig till vårt samhällsskick. Varberg var den första stad som ordnat bostadsfrågan för zigenarna.

Jag tycker att detta är en väldigt intressant läsning med tanke på vad som sker i vårt samhälle idag.

Alla kan göra eller säga något

young-388662__180

När jag åkte spårvagn häromdagen så var det en kvinna med som hade två små barn i en dubbelvagn. Det minsta barnet grät och grät och det större stämde i emellanåt. Kvinnan var såååå trött! Jag kände verkligen empati för henne! Till slut började hon sjunga högt och ljudligt för det lilla barnet på sitt språk. Det hjälpte väl något. Jag satt och funderade på vad jag kunde säga till henne som hon kanske kunde förstå. Jag satt en bit ifrån så det blev inget sagt. När vi klivit av visade det sig att hon hade två barn till i tio-tolv års åldern. Vi åkte vidare på en buss och när jag klev av fick jag ur mig: ”Nice boys”! Kvinnans ansikte sprack upp i ett leende och alla bekymmer verkade flyga all världens väg! ”Hej då” ropade hon på svenska och vinkade glatt och barnen vinkade också! Och jag blev alldeles varm i hjärtat!