Man få tycka som man vill

bobby-car-268380__180Häromdagen låg mitt barnbarn och jag och småpratade i  trädgården i lektältet. Vi började att prata om färger: ”Eller hur att man får tycka som man vill, jag tycker att rosa och lila är jättefina färger men på förskolan säger man att det är tjejfärger.” ”Klart att man får tycka som man vill, det är ju bara jag själv som vet vad man tycker och det är ju löjligt att nån annan ska bestämma det!”

”Ja, det tycker jag med, jag tycker att rosa och lila är jättefina färger, vad gillar du för färger mormor?” ”Jag gillar också rosa, lila och gult. Jag gillar svart och vitt med.”

Efteråt så funderade jag på varför det alltid uppstår dessa diskussioner på förskolorna.(jag har ju 25 års erfarenhet av förskolor.) Jag tror nog att det är så ibland att man kollar upp om nån annan tycker som en själv eller som man skulle vilja tycka. Ibland är det nog så att man säger att man tycker som kompisen för att känna sig som en i gänget. Jag har sett och hört hur barn byter åsikter efter vad kompisen säger. Detta tror jag man gör för att få gillande. Förr i tiden var rosa en ”pojkfärg” och uttryckte makt. Rosa drar uppmärksamhet till sig har jag hört.

Vi vuxna ska vara tydliga att utrycka vad vi tycker och med tydliga jag-budskap, så att barnen får förebilder där det är ok att uttrycka sina åsikter.

 

Annonser

Sommarlov

Att gå barfota är sommarlov.

Att gå upp sent eller jättetidigt är sommar lov.

Att vara uppe sent eller lägga sig tidigt är sommarlov.

Att gå och fiska eller gå på picknick är sommarlov.

Att bara vara är det bästa sommarlovet!

Sänk alla krav och ge varandra lov att önska vad du/ni vill göra. Barnen kan få oss att varva ner på det bästa sättet!

När ni får frågan: Vad har ni gjort på semestern? Tänk då att kunna svara: Vi har bara varit!feet-619399__180fishing-909554_960_720

Jag känner mig orolig!

iphone-4-415708__180Häromdagen fick jag veta att 7 åringar har egna mobiltelefoner. Nu var det tal om flera barn i en klass. Barnen har med sig telefonen till skolan varje dag.

När jag hade föräldrar kurser för ca 4-5 år sedan var alla rörande överens om att det var lagom att börja med mobil telefoner efter 10-11 års ålder. Det var ganska bra tänk tycker jag, med tanke på att du är omkring 12 år innan du förstår ironi, är mogen att cykla i trafiken osv. Jag kan också tycka att vi inte ska fixera oss vid åldrar men i detta fall tycker jag att vi behöver tänka 2 gånger innan vi ger bort en mobil.

Jag fick också veta att 7-åringarna skickar elaka sms eller elaka filmer till varandra. Det står: du är dum, du är ful, du borde inte finnas m.m. Att utveckla sådan tankar i så tidig ålder och få sms eller filmer kan knäcka dig och sänker din självkänsla totalt.

Här måste vi visa vuxenansvar mycket tydligt! Vi måste sätta upp regler om hur telefonen ska användas och gå igenom den varje dag med barnen.

Förstår ni att jag känner mig orolig?!

 

Nattgäst

 

teddy-bears-1148352_960_720

I helgen hade vi en nattgäst. En liten förtjusande 3-åring som hade längtat efter detta tillfället! Vi har umgåtts en del och även om vi inte träffats  regelbundet så är han fullständigt trygg med att vara tillsammans med oss! Jag är övertygad om att det beror på att hans föräldrar var så övertygade om att det skulle fungera och att dom känner sig trygga med oss för barn kopierar! Jag återkommer hela tiden till detta, nästan som ett mantra, men det är ju otroligt att hela tiden få det bekräftat!

Vi tittade på filmer: ”Nasse hittar en drake och andra historier”,  Pingu filmer och ”Dinosaurietåget”. Jag tycker själv att det är trevligt att titta på filmer och sitta och småprata om vad som händer. Vi läste många böcker, dansade till rock musik och var ute och gungade. Vi hade det hur trevligt som helst!

Som vanligt så lär vi oss alltid något nytt när vi umgås med barn eller andra. Jag  fick mig en tankeställare att det är väldigt lätt att ha höga förväntningar på ett barn som nästan har ett helt utvecklat språk redan i så tidiga år. Det blir inte rättvist, för när man är 3 år så kan man säga mycket men inte förstå lika mycket.

 

 

 

Vänta in.

Det här med att visa ömhetsbetygelser på beställning är inget vidare!

Jag kan nästan känna barnets obekväma känsla när föräldern eller nån annan vuxen säger: ”Ska du inte ge mormor, farmor eller Annika en kram?”

När barnet istället säger: ”Jag vill krama mormor, farmor eller Annika!” Så är det en helt annan känsla och en önskan hos barnet att göra detta! Känslan hos mottagaren av kramen känns äkta.

En förälder på en föräldrar utbildning berättade att hon alltid skulle krama sin gammel mormor. Hon var rädd för sin gammel mormor för hon hade väldigt många rynkor och var sträng. Då valde barnet hellre att sitta kvar i bilen och vänta istället för att följa med in!

father-551921_960_720

Barn,vuxna =människor.

 

IMG_0878.JPG

Om du bara tänker på barn som barn så begränsar du dig. Om du ser på barn som en medmänniska eller en vän så berikar du dig. Visst är vi olika och har olika livserfarenheter. Men vi har flest likheter än olikheter! Vi har samma behov an mänsklig kontakt, värme, ömhet, hunger, törst osv. osv.

Häromdagen när jag satt med mitt ena barnbarn och han berättade om en upplevelse som var så rolig att han inte kunde hålla sig för skratt så slog det mig att jag, i vår gemenskap, hade vunnit en ny vän!

 

Personligt ansvar

Ju mer jag diskuterar med föräldrar och andra som är intresserade av dessa frågor desto tydligare och viktigare blir det att barnen måste få ta sitt personliga ansvar!

Detta för att självkänslan växer och utvecklas av personligt ansvar och att det sociala ansvaret kommer med, nästan per automatik.

Vad är då ett personligt ansvar? Det är att du får göra det du klarar av utifrån din mognad utan att någon vuxen lägger sig i. Tar den vuxne över så tror inte barnet att det klarar av att göra det själv och självkänslan blir svag.

Ett exempel:” Men om vi ska ut och åka bil och det inte finns någon toalett på länge, ska jag inte påminna barnet om att gå på toa först då?” Det ska du självklart göra men skillnaden är stor  om du tjatar på barnet i tid och otid att gå på toaletten.

Barn som ständigt fråntas sitt personliga ansvar blir ofta irriterat och det uppstår konflikter! Inte minst i tonåren!

tonårskille

Du som vuxen ska inte ”överge” barnet utan finnas till hands när barnet behöver din hjälp och stöttning. ”Jag finns här för dig och hjälper dig gärna om du behöver mig.”

När du tänker på att det är hur du som vuxen tar eget ansvar för dig själv och föregår med gott exempel och är tydlig med: ”Jag vill och jag vill inte.”så visar du vägen för ditt barn. Barn behöver tydliga förebilder att ta efter!

child-559407_640