Kommer det att hända något?

back-to-school-939922_640

Jag läser upprörande berättelser från förskoleupproret.

Förskoleupproret – Information

Förskoleupproret har fått in ännu en berättelse ur verkligheten av en pedagog i förskolan:

”I torsdags medan jag läste om Godistrollet så rann tårarna längs mina kinder. Det är första gången någonsin som jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna i barngrupp. Jag satt med huvudet vinklat och försökte dölja men det hördes på rösten. Jag brukar alltid läsa med inlevelse eftersom jag älskar boken lila mycket som barnen. Rösten som kom ut var en monoton robotröst. Efteråt frågade ett barn om jag var ledsen och jag nekade och sa att jag bara var förkyld och att det rann lite ur mina ögon. Jag behövde ljuga för barnet för annars hade det bara kommit ännu mer tårar.

Tårarna är ett resultat av de långvariga sjukskrivningar vi har på vår förskola. Det är många pedagoger som mår dåligt. Att vi försöker anställa förskollärare till två tjänster men att alla tackar nej pga att de får högre lön i grannkommunen. Det är ett resultat av den stress jag känner när jag två av fem morgnar ska försöka lösa detta pussel. Få in vikarier, fråga om folk kan komma tidigare, jobba över, förskjuta sin arbetstid. Det är ett resultat av att det knappt finns några vikarier som fungerar. Att jag tar på mig att jobba över för att barnen inte ska behöva möta sin tolfte nya vikarie inom loppet på en månad. Att det märks på barngruppen att det är mycket nytt folk, två barn började gråta när jag skulle gå på rast här om dagen.

Jag tar även med mig den här stressen av att lösa pusslet in i barngruppen eftersom problemet med att få hit vikarier sällan är löst efter den halvtimme man har innan man börjar jobba i barngrupp.

Jag har även en egen familj och den veckan som gick somnade jag när jag kom hem efter jobbet alla dagar. Så tårarna var även för mina egna barn som för tillfället har en mamma som inte fungerar. För min man som får dra hela lasset hemma.
Tårarna var också för att jag varit på en inspirerande föreläsning veckan innan och all den inspiration jag kom med i måndags möttes av en stenhård käftsmäll som heter verkligheten hos oss just nu.

Alltså jag älskar verkligen mitt jobb när allt fungerar och när alla är på plats men som det är just nu så finns det ingen glädje. Jag försöker verkligen att tänka positivt och vara lösningsfokuserad men någonstans måste det finnas en gräns.
Jag har även isolerat mig från mina vänner och inte orkat svara på deras meddelanden för att jag mått så dåligt.

Just nu ser det så mörkt ut!”

/hon som vill vara den där glada, medforskande, inspirerande, kreativa pedagogen igen

Naturligtvis så blir jag jätteledsen när jag läser detta för jag känner igen mig själv. Jag gav upp för snart 2 år sedan. Men mitt hjärta finns såklart fortfarande hos barnen och personalen. Det konstiga är att man undrar varför det är så svårt att få tag på både fast personal och vikarier?! Dessutom så finns det dom som jämför med tex. Frankrike där det kan vara en pedagog på 30 barn. Hur kan man ha fräckheten att göra detta? Är det disciplinerade nickedockor vi vill ha? Nej vi vill ha trygga, nyfikna, glada och livsbejakande barn! Hjälp barn och personal i alla förskolor med detta och ge status till det VIKTIGASTE arbetet i samhället!

Visa mer

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s